Från tjock brud i fettförpackning till tuff brud i snyggt fodral

Har haft en del bloggar genom åren. Det brukar aldrig bli nått vidare bra tyvärr då jag oftast glömmer bort dem. 
Men nu ska jag genomgå en gastric bypass och känner att det kan vara bra att ha ett forum att skriva av sig i, att berätta om hur det är och ha ett ställe där jag kan följa min egna resa. 

 

Så, vem är jag och hur hamnade jag här?
Mitt namn är Zarah, är 27 år gammal och väger alldeles för många kilon. Har så länge jag kan minnas varit överviktig och första gången jag fick frågan om jag var med barn var jag 6 år gammal. Visst det var en fysisk omöjlighet men bara att ett annat barn frågar det och tycker att man ser gravid ut sätter sina spår. Har alltid varit en stor tjej jämfört med alla andra och jag har i stort sett bantat till och från hela mitt liv.

 

2010 beslutade jag mig för att jag ska göra en Gastric bypass. Efter år av jojobantande kände jag att det fick nu vara nog. Så i september 2010 skickade min läkare in remissen till Landskrona  och jag fick svaret någon vecka senare att kö-tiden var 24 månader. Tja, tänkte jag, det är nog likabra att vänta så jag kan bli 100% säker på mitt val plus att jag då kanske skulle hinna med att bli gravid innan operationen.

 

I maj 2011 blev jag gravid. Trots min fetma så var det inga svårigheter alls med att bli gravid (övervikt brukar ställa till det för fertiliteten). Efter drygt en månad utan p-piller blev jag gravid. Jag hann inte ens med att få mens emellan så ni kan ju tro att jag blev paff när mensen inte kom och det visade sig att det var för att jag var gravid. Jag som hade räknat med att vi skulle behöva kämpa ordentligt för att få ett barn. Jag levde ju inte direkt hälsosamt. Drack, rökte, åt skräpmat, motionerade knappt och vägde ca 60 kg för mycket. Men jag kunde visst bli preggo-tant ändå. Dom kollade mig extra nogrannt på mvc med flera blodsockertester, blodtryck osv. Mina värden var (och har alltid varit) perfekta. Det innebar alltså inga komplikationer för mig att vara fet och gravid. Den 28 februari 2012 föddes vår älskade son. Han trivdes inne i sin mammas tjocka mage lite väl mycket och vi fick tvinga ut honom genom igångsättning när jag var i vecka 42+4. Men jag hade lika gärna kunnat gått över tiden om jag var normalviktig så jag räknar inte det som en komplikation.

 

Tiden gick och jag fick ett brev från Landskrona att deras kö-tid var ännu längre än tidigare och att jag kunde åberopa vårdgarantin. Jag tänkte att har jag väntat så här länge så kan jag vänta lite till. Men så var jag iväg på en inflyttningsfest och vi skulle leka lekar. Jag som överviktig hatar att leka laglekar eftersom jag vet att jag är en sinkande person som sabbar för hela laget pågrund av att jag är tjock, otymplig och ofysisk. Men jag tänkte att jag skulle inte vara en tråkmåns och bara stå och titta på. Så skulle vi hoppa säck och jag känner hur det krasar till i mitt knä och det gör ont som bara den. Det var smärta som var hanterbar men jag fick väldigt ont. Där och då  bestämde jag mig för att jag skulle åberopa vårdgarantin. Jag ska kunna hoppa säck utan att få ont i kroppen. Mina knän ska klara av att bära min vikt!! 

Så jag ringde till Landskrona och sa att nu vill jag åberopa vårdgarantin. När jag pratade med kvinnan där så tyckte hon att jag var helt fantastisk som inte hade åberopat innan med tanke på att jag hade stått i kö straxt över två år. I början på november kom brevet från Aleris i Lund. Jag skulle på bedömningsmöte 6 december. Helt plötsligt blev det på riktigt och jag fick dödsångest. Det tog två dagar sedan försvann den. Jag kom till insikten att visst, jag kan dö på operationsbordet men samtidigt så får jag ju bestämma mig. Antingen så dör jag senare av att jag är för fet eller så tar jag risken att eventuellt dö nu men samtidigt få chansen att bli normalviktig och förlänga mitt liv. Jag valde det sistnämnda. 

 

Jag tog blodproverna som det stod i kallelsen att jag skulle ta och sen väntade jag på att det skulle bli 6 december. Helt plötsligt var det dags att gå på bedömningsmötet. Det var jag och 6 andra överviktiga personer (i åldrarna 20-55 skulle jag gissa på). Först och främst fick man träffa sjuksystern och väga och mäta sig. Vågen landade på 123 kg för min del. Alltså 2 kg upp sedan jag blev gravid och ett skrämmande högt bmi på 40,7... Efter det var det ett informationsmöte där läkaren berättade om operationen, sjuksystern berättade om medicinerna och om vad som sker på själva operationsdagen och sist dietisten som berättade om hur kosten skulle se ut innan och efter ingreppet. Därefter fick vi träffa läkaren på ett enskilt möte. Han gick igenom hälsodeklaration, kollade provresultaten och så bedömde han om man var en lämplig kandidat till att göra en gbp och hur många kilon man ska gå ner innan operationen. I mitt fall så skulle jag sluta röka, jag hade otroligt bra provresultat (läkaren undrade till och med om jag åt b12 vitaminer redan eftersom mina värden var så bra, det gör jag INTE) och jag ska gå ner till 117 kg innan operationen. Sen skickade han in mig hos sjuksköterskan som gav mig tiden till operationen vilket blir den 7 mars. Jag hade kunnat fått operation redan nu men kände att jag inte vill förhasta mig med någonting. Min övervikt har jag inte fått över en natt och en operation ska inte heller få gå över en natt. Läkaren ansåg att jag skulle klara av att förlora mina 6 kg på 14 dagar. Jag tror inte riktigt på det och kommer därför att flyta i 4 veckor istället. Detta för att jag hellre har goda marginaler än kommer upp till kristianstad och får vända i dörren för att jag gått ner för lite. 

 

Det är egentligen tokigt att det är så nära. Snart är min resa på gång. Mentalt har den redan börjat. Jag har slutat att röka sedan en vecka tillbaka. Jag tänker efter innan jag äter och jag börjar sakta men säkert längta efter att få börja flyta den 4 februari. 

 

Livet kommer aldrig mer bli sig likt tror jag och jag hoppas att jag kommer ut på andra sidan och mår mycket bättre, både fysiskt och psykiskt. Jag ska gå från att vara en tjock brud i fettförpackning till att vara en tuff brud i snyggt fodral. Min resa börjar NU!